ÅLAND!

Är nu återställd efter min eländiga flunsa som jag drogs med halva semestern. De två första semesterveckorna for mer eller mindre till spillo, och nu är det riktigt snart dags att återvända till jobb och vardag, vilket jag inte riktigt är redo för. Men det beror väl mera på att jag vet vad som väntar mig på jobbet, än att jag skulle ha haft för kort semester.

Åland, Eckerö.

Hur som helst så var vi över till Åland förra veckan och hälsade på släktingar. Vi hade förmånen att bo i deras sommarstuga, några km från deras hem, så det var perfekt. Vi trivdes bra, och de fem dagarna på Åland var över alltför fort. Vi steg upp tidigt på onsdagen, körde iväg mot Åbo och åt morgonmål på båten. Vi stannade utanför Lumparlands bybutik för att inhandla lite kvälls- och morgonmål till stugan, och där utanför träffar vi Åsa som stannar till vid butiken på väg hem från jobb. Resten av kvällen satt vi i deras kök och pratade, åt mat, drack kaffe och pratade.

På torsdagen sprang jag från stugan hem till dom med flickorna på sina cyklar. Jag lämnade flickorna där och sprang tillbaka till stugan och fick ihop 8 km, i aningen högre tempo (5:24 min/km) än vanligt, men cyklande flickor brukar ha den effekten.

Åland.

Sen gjorde vi inte mycket att skriva om resten av torsdagen och fredagen. Vi grillade, umgicks och njöt av tillvaron. På fredagen åkte vi omkring lite i trakten och stannade till vid glasskiosken var Ellen jobbar. Jag sa att vi vill ha glassbollar stora som fotbollar, och även om det inte riktigt blev så stora bollar så var dom nog ändå typ dubbelt större än glassbollarna man brukar få.

Lösglass, modell Ellen.

På lördagen körde vi ut till Eckerö till Käringsunds Viltsafari, var vi fick se kanadensiska dovhjortar, vildsvin, strutsar, och en hel massa hjortar och rådjur. Vi fick mata strutsarna med nyklippt gräs. Det var en trevlig utfärd, inte så speciellt, men helt roligt att ha stått framför en struts i verkliga livet. Vildsvinen var lite tråkiga att se på.

Käringsunds Viltsafari på Eckerö.

Sen på lördagen fick jag med Ellen på en löptur, efter att hon åkt vattenskidor. Och vilken löptur det blev. Jag tror att vi båda var nervösa hur vi skulle orka med i den andras fart, och vi drog iväg i hyfsat tempo direkt. Ellen orienterar och springer regelbundet, och hon var fullt kapabel att visa mig vad springa betyder. Upp och ner längs en grusväg, och en sväng genom ett skogsparti. Fick nästan en känsla av att delta i ett lopp, då jag sprang på okända stigar, med trevligt sällskap som jag inte sprungit med förut, och i en rasande fart. När vi kom till sista motlutet sa Ellen "Nu rusar vi?". Jag försökte svara att "Jo, jag kommer inte att hinna med, men jag kommer nog efter". Jag vet inte om hon uppfattade mina ord bakom mitt flämtas, men hon rusade, och det fanns ingen chans i världen att jag skulle ha fått upp samma fart. Men vi sprang 8 km med 5:04 min/km snittfart, vilket jag är supernöjd med. Det är bra att ibland få springa med någon som verkligen kan dra upp farten åt en, och sparka ut en från bekvämlighetszonen som man så lätt fastnar i. När vi återhämtat oss tillräckligt för att kunna prata så avslutade vi länken på mitt favoritsätt, att gå ut i vattnet med kläderna på. Löprundan med "Ålands orienteringselit" var tveklöst en av årets bästa. Tack Ellen.

Margaretas höns. Frun har länge redan pratat om att hon vill ha höns,
men det är en annan historia.

På söndagen var det dags att bryta upp och komma hem tillbaka. Skulle gärna ha stannat en vecka till, men dom skulle antagligen ha tröttnat på oss då. :) Vi stannade till hos Margareta och kollade in hennes höns, och sedan fick vi skynda iväg oss in till Mariehamn. På båten åt vi i buffén, och söta öde. Jag får nog springa 200 km för att göra av med energin som jag tryckte in.

Viking Lines nya stolthet, Grace, tog oss hem.

Jag har även tagit an Suzans utmaning, men det skriver jag om i nästa inlägg.