Skönt med långledigt.

Här har jag vistats mycket den senaste tiden. Kommunen fällde skog, och jag fick lov att ta toppar och kvistar till ved. Sen kom stormen, och fällde drygt 60 träd till. Så jag har passat på nu så länge det inte kommit snö att reda upp "gratis" ved. Grymt bra motion är det dessutom, och framför allt så är det bra terapi för huvudet med total omväxling från jobbet, var jag sitter framför datorn. Känner mig hyfsat utvilad, och är nästan redo att återgå till jobbet på onsdag.

Jag var ut och lufsa igår kväll, och det kändes ungefär så här

Så här upplevde jag min kvällslänk igår.

Kurs i ytlivräddning

Förra veckoslutet var jag på brandkårens kurs i ytlivräddning som ordnades av FSB. Jag var stressad och nervös, och hade inte det minsta intresse att spendera hela veckoslutet på kurs. Men det visade sig vara en mycket bra kurs. Faktiskt den roligaste av alla brandkårens kurser jag varit på.

På lördagen började vi med teori på förmiddagen, för att sedan tillbringa eftermiddagen i simhallen. Vi inledde med simprovet, 200 m på 5 min, vilket man skulle klara för att få fortsätta. Jag är inte rädd för vatten. Jag trivs bra i vattnet och är hyfsat bra på att simma. MEN, jag är inte snabb, vilket gjorde det lite småpirrigt. Klarade dock 200 m på 4:30-4:40, vilket jag är nöjd med. Sampo var snabb. Han var i mål 50 m före oss andra, men hans tid vet jag inte. (Nu blev jag nyfiken på hur snabbt folk som kan simma klarar 200 m. Måste fråga Lina.)


Det var en kille som gav upp, som inte klarade tidsgränsen. Sedan fortsatte vi med att öva på olika simsätt, dykning och annat som hör till att kunna då man skall rädda en person ur vattnet. Och nej, jag har inga bilder från simhallen.

En ogästvänlig hamn mötte oss på söndag morgon.

På söndagen var det dags att fortsätta skolningen utomhus. Vi körde ner till hamnen, och när vi steg ut så funderade man nog vad man håller på med. Borde man byta hobby? Temperaturen var kring nollsträcket och vattnet sades vara +2, och det blåste från havet. Vi gjorde oss klara och det var nog så motsträvigt att gå ut på bryggan för att hoppa i vattnet. De första 15-20 minutrarna var inte alls roliga, och man funderade hur man skulle klara hela dagen. Men när man väl fått upp pulsen några gånger så blev det riktigt bra, och man frös inte alls. Vi hoppade från brygan, och tog oss upp tillbaka. Vi hoppade från kajen och simmade, flöt omkring, dök, vilket var mycket svårt i torrdräkten. Vi använde räddningsflotten och bogserade varandra i land, med och utan räddningsflotten.

Sen på eftermiddagen blev det dags för en "utryckning" då 2 personer hade rapporterats ropa på hjälp vid simstranden. Våra ytbärgare var snabbt på plast och for ut efter de nödställda, som snabbt och smidigt kunde transporteras till stranden.

Iväg efter de nödställda.

De båda nödställda på stranden.

Plötsligt gick det upp för enhetschefen att det saknades en tredje person. Snabbt beordrades två ut med räddningsflotten, och resten fick gå i kedja i grundare vatten för att finkamma det utpeckade området.

Shit! Det finns ett tredje offer som sjunkit.

Draggning med mänsklig kedja och räddningsflotten längre ut.

På stranden följer man noggrannt med händelseförloppet.

Offret hittades och befrias från vattnet han svalt.

Det var en mycket givande kurs, i roligt sällskap med bra utbildare. Vi kom överens att vi skall gå ut och falla igenom isen med dräkterna, sen bara det blir is. Jag har redan tänkt ut en bra övning till sommaren, då man kan ha offer i vattnet i simbyxor.

Fyra nöjda ytlivräddare från Svartå FBK. Jag står andra från höger.

Vintersäsongen har inletts.

Igår grävde jag fram mina IceBug Heros Bugrip. Vintersäsongen har inletts.

4.KYU

Hej allihopa, alla ni två som kommer att läsa detta. Jag är tillbaka efter ett behövligt blogguppehåll. Det har helt enkelt varit för mycket denna höst/vinter, både på jobbet och på hemmafronten, så jag har har helt struntat i allt vad bloggar heter. Men nu börjar det lugna ner sig, och jag skall försöka aktivera mig på nytt.

På tisdagen var det bältesprov i Ju-jutsu. Jag minns hur nervöst det var för ett år sedan inför gula bältesprovet, och det var nästan lika nervöst nu igen, fast av andra orsaker. Då var allt nytt, och vi visste inte vad som väntade. Nu visste vi vad som väntade, men vi visste inte hur mycket strängare bedömningen skulle vara. Vi visste att vi i kan vad som krävs, och det skulle främst bli frågan om att hålla huvudet kallt och göra det vi hittills gjort. Lite nervositet är väl bara bra, man skärper till sig bättre då. Och bra gick det för oss alla. 4.KYU är vår nya nivå, och vi fick våra orange bälten. Nu kommer träningen att förändras igen, då det introduceras många nya kast och sparkar, och nivån allmänt stiger. Jag är övertygad om att det kommer att bli ännu roligare framöver.

Vi sju som graduerades till 4.KYU på tisdagen. Fyra från Lojo-klubben och
tre stycken från Raseborgs Ju-jutsu klubb. Jag står tredje från höger.

Vi fyra från Lojo-klubben. (Lohjan kamppailukeskus)
Jag längst till höger.

Och så har vi ett "födelsedagsbarn" idag, till vars ära marken täckts av böt, men dock vit, snö under natten/morgonen. Jag borde ta mig ut på ett traditionsenligt självständighetsluffs innan mörknet lägger sig. På återseende.

Finlands självständighets firas idag 6.12.

Föreningens gemensamma träningsläger.

Igår var jag på föreningens gemensamma träningsläger. Först på tur stod mitt Hokutoryu Ju-Jutsu. Jag fick sparra med en karatebrud med svart bälte. Hon var skicklig med slag och sparkar, men när vi gick över till kast så kunde jag ge små tips och vinkar åt henne hur hon skulle få till det bättre. Det är ju inget märkligt i sig, eftersom det var nytt för henne medan jag har tränat på dessa kast, men det kändes roligt, att kunna ge råd åt en med svart bälte.

Följande på tur stod sedan Karate, och jag blev förvånad över hur annorlunda det kändes. Man skulle stå annorlunda än vad jag är van från Ju-Jutsun, och blockande vi gick igenom skilde sig också märkbart. I Ju-Jutsun har vi många dynamiska blockar, va var vi rör oss in eller ut i blocken, medan Karatens block var kraftfull och orörlig, med en princip att motståndaren skall skadas av själva blocken. Nu är detta inte någon objektiv sanning, utan endast min subjektiva reflektion av gårdagens upplevelser.

Efter en kort paus så var det dags för Brazilian Ju-Jutsu. Jag såg fram emot att pröva på det, men jösses vad det var svårt. Vi skulle ligga på rygg med motståndaren mellan benen i färd med att strypa oss. Ur denna knipa skulle ta oss genom att grabba tag i motståndarens armar, och svänga runt 180 grader i ett enda svep med benen, för att sedan med benet pressa ner motståndaren på mage och samtidigt få in ett låsgrepp på dennes arm. Det blev inte till någonting.

Sist men inte minst så kom Krav Maga, som var en intressant upplevelse. Krav Maga är så totalt annorlunda mot de övriga kampsporterna. Krav Maga kan väl egentligen inte räknas som en kampsport, eftersom det renodlat går ut på att explodera innan den som attackerar dig hinner reagera. Det finns ingen finess, och det är ingen skillnad hur det ser ut, du skall bara agera, snabbt och explosivt.. Du skall utdela så många slag och sparkar mot huvud och skrev som du hinner på några sekunder, och sen skall det vara över. Vi fick pröva på hur man bemöter en person som drar kniv, och hur man hanterar situationen om får en kniv mot halsen. Det var intressant att se hur effektivt tränaren fick bort kniven av sin motståndare. Vi har också i Ju-Jutsun tränat mot pamp och kniv, men detta var betydligt vansinnigare. Men jag blev lite sugen på att testa på grundkursen som börjar i januari. Får se hur jag får ihop det tidsmässigt, för det är väl det som är stötestenen.

Efter detta så blev jag ännu kvar på mina ordinarie träningar, men då var man ganska trött i huvudet, och det var ganska svårt att fokusera på uppgiften. 5,5 timmar blev det i dojon, vilket är aningen för mycket för en dag. Men det var roligt, och jag ser fram emot följande läger.

Hokutoryu Ju-Jutsu (HJJ), Brazilian Ju-Jutsu (BJJ), Karate och Krav Maga.

Höst

Nu är definitivt hösten här på allvar. Första nattfrosten har redan färgat allting vitt, om än för endast en liten stund på morgonen. Men det är inte orsaken varför det varit så tyst här på bloggen. Jag har helt enkelt inte haft lust att skriva, eller någonting att skriva om. Fick sjukt i korsryggen igen, och jag har i stort sett inte tränat på 2-3 veckor. Men däremot har jag stretchat hela mig, och masserat mina lår. När jag började klämma på lårens framsida så var det inte så farligt, men ganska snabbt märkte jag hur sjuka och spända dom egentligen är. Hittade fullt med knutar och ömma punkter i precis hela lårets framsida. Nu börjar dom vara bra, och jag skall ge mig ut och springa så fort frugan kommer hem.

Jag var till Danmark i jobbärenden härom veckan. Bodde på ett motell, 272 Bed & Breakfast. Det var mysigt och hemtrevligt. Lite störd blev jag på att det varken fanns wc eller dusch på rummet, men jag hade det mitt emot i korridoren, så det var inte så farligt. Och det lilla bekymret var som bortblåst då jag i nedre våningen upptäckte en skylt som meddelade att det är fritt att koka kaffe åt sig själv. Jag var så i behov av kvällskaffe vid det tillfället, och kaffe är ofta en sak jag saknar när jag checkar in kvällstid på ett hotell. Så jag kokade en panna åt mig, som jag tog med till rummet. Där satt/låg jag och kollade en massa youtube klipp som jag bokmärkt, men aldrig gett mig tid att titta på.

272 Bed & Breakfast i Danmark. 

Det gick riktigt bra för mina vänner i Lidingö. Men tur så var jag "rädd" förra vintern och inte lät mig lockas med till Lidingöloppet. Dels så hade jag ryggen sjuk igen, men jag är inte byggd för att springa så där långt. Jag håller nog halv maraton som min max-sträcka. Men nu skramlar det i tamburen, så jag skall knyta skorna. På återseende.

Raseborgs Ruset 2013

Igår var det dags för Raseborgs Ruset, det enda arrangerade lopp som jag hade för avsikt att genomföra detta år. Ruset är ingen tävling, utan ett motionslopp, med avsikt att få ut folk och röra på sig. Dom har inte ens tidtagning, och rutten dom kallar 13 km är defacto endast 12,3 km, så pass oseriöst är det. Men det är ändå ett roligt lopp och det begränsar ju inte oss som ändå alltid har vår egen lilla Garmin på armen.

Ifjol sprang jag och Tomas på 1:14:27. (6:01 km/min, bpm 157/177). Tomas var taggad till tusen, och jag hade på känn att Nicka och Maria skulle vara lämpligare sällskap för mig. Nicka siktade på 6 min/km, och jag hade inga ambitioner att försöka förbättra fjolårets tid. Förra veckans jobbiga långpass fanns i tankarna, men jag vet ju av erfarenhet att en lyckad/misslyckad långlänk förra veckan inte berättar hur dagens länk kommer att gå. Nåja, startskottet gick och klungan drog iväg. Av kurvan att dömma så gick vi ut aningen aggressivare än ifjol. Det tog inte många hundra meter fören jag insåg att det inte är lönt för mig att ens försöka hinna med Tomas och de andra bekanta som deltog i loppet. Jag kollade bakåt och Maria ropade "Vi kommer nog!" Jag sprang vidare och höll lite tillbaka, väntade på att brudarna skulle komma ikapp mig. Men dom kom inte ikapp, och mellan 2-3 km i slutet på en lång raka så fanns ingen bakom mig. Då hade jag just blivit omsprungen av en kvinna i ljusröd skjorta, och jag bestämde mig för att försöka hänga på henne, trots att hon sprang aningen hårdare än min bekväma takt. Efteråt sa Maria att hon sett när jag blivit omsprungen, så hon var inte så långt efter som jag trodde.

Men det visste jag inte då, och jag hängde hyfsat bra efter hon i ljusrött ända tills vi svängde in i skogen vid 5 km. Då visade det sig, än en gång, att jag är bättre på besvärliga skogsstigar än många andra. Med det menar jag att jag tappar mindre i fart på skogsstigar än många andra. Jag kom genast ikapp och lade mig bekvämt efter ljusröda skjortan och återhämtade mig. Hon frågade ganska snart om jag vill förbi, men jag sade att jag är nöjd här bakom. Efter typ 1 km i skogen så kom vi till en stor omkullfallen gran. Hon valde att böja ner sig och ta sig under, medan jag tog omvägen runt rotvältan. Det visade sig att min omväg var aningen snabbare, och jag kom oavsiktligt förbi henne. Jag sade åt henne att det är tydligen min tur att dra en stund, och sprang vidare i min egen takt. Hon hamnade genast på efterkälken, och 2 km senare när jag kom ut från skogen så kom jag till vätskestationen. Drack gående en mugg vatten, och jag såg inte skymten av hon i ljusrött. Jag sprang vidare, men efter en dryg km så hörde jag steg närma sig, och snart en röst som sade "Jag tycks ha fördel på slätt underlag." Jag log och svarade, "Jo jag klarar mig bara i skogen." Jag var glad över att hon kom ikapp mig, för nu hade jag igen en rygg att jaga. En stund sprang vi sida vid sida, men sakta men säkert började jag tappa ställningen. På plant underlag kom jag på efterkälken, men tog fast henne igen när det blev uppför. Sprang den sista km mot mål i hennes takt, 5-10 m efter henne, och kom i mål på 1:09:46 (5:40 min/km, bpm 162/176). Jag förbättrade 20 s/km, trots att jag inte var ute efter att springa snabbare än ifjol.

Detta gladde mig, att jag förbättrade mot ifjol, med samma, eller kanske också aningen lägre, ansträngningsnivå. Till en början var jag fundersam över detta. Jag har ju sprungit betydligt mindre i år än ifjol? Men sen insåg jag att jag måste tänka mera långsiktigt. I år har jag en springsommar mera bakom mig, än ifjol. Det gav en otrolig tillfredsställelse. Jag är bättre i år, än jag var ifjol.

Nedan jämförelse Ruset 2012 mot 2013. Tyvärr så är Tempoaxeln från 3-10 på fjolårets, och från 3-9 på årets. Detta gör det lite svårare att jämföra, men man ser tydligt att fartkurvan har samma profil. Man ser också att jag sprungit "osäkert" i början. Trots detta så är pulskurvan jämnare i år. Hur som helst så var det ett roligt lopp.

Jämförelse över Raseborgs Ruset 2012 (vänster) och Ruset 2013 (höger)

Årets jobbigaste löprunda.

Förra veckan sprang jag 3 pass. For en kort runda på lördagen, för jag hade planerat in ett långpass till söndagen. Jag var taggad och ville springa ett långpass på söndagen, men det visade sig inte alls fungera. Det var riktigt fint väder under veckoslutet, och jag sprang i shorts och T-skjorta. Benen kändes aningen stumma till en början, men det gick helt okej i 5-6 km i 6 min/km tempo. Sen började det kännas jobbigt, på ett ovant sätt. Jag fick väldigt varmt, och svetten forsade. Jag var tvungen att gå lite nu som då, och efter 9 km så ville jag bara hem, men jag hade 6 km kvar. Jag följde noggrant med att jag inte slutade svettas, för då är det allvarligt. Men jag svettades hela vägen och kom till slut hem välbehållen, men det var på inget vis någon njutning, söndagens långlänk. Kan nog kalla den Årets jobbigaste pass. Jag vet fortfarande inte varför det var så jobbigt. Kanske hade jag ätit för lite?

Otroligt hur vädret varierar den här årstiden. På veckoslutet tömde jag både havtornsbuskarna och aroniahäcken på bär. Det gjorde jag i endast shorts, utan skjorta, och njöt av sannolikt årets sista värme. På tisdagen när Ellinor hade sina sista friidrotstävlingar så stod jag i tröja och frös.

På måndagen gjorde jag sylt/puré av anoniabären. Det var första gången jag prövade på någonting sånt, men det gick hur bra och enkelt som helst. Och slutresultatet blev riktigt bra. Gott på gröten, eller med naturell yoghurt. Fungerar säkert bra på plättar och vofflor också.

Ju-Jutsu.

Igår släpade jag mig äntligen till Ju-Jutsu träningarna, var en ny grundkurs hade kört igång. Kändes nog lite ovant, och den lilla smidighet i rörelserna man hade, var som bortblåst. Men samtidigt märkte jag att det nog finns där inne, så jag tror nog det kommer snabbt tillbaka. Men jag kan konstatera att man gör inte mycket med springkondition när man skall brottas med ett +100 kg muskelknippe, såvida man inte väljer att springa undan förstås. Måste börja köra lite "Cardio-styrka" igen.

Har flera veckor nu prioriterat mina byggprojekt, och träningen har kommit på andra plats. Men nu är det mesta fixat, och jag skall börja fokusera på träningen igen. I början på veckan så snubblade jag i biltaket när jag målade. Högra foten fastnade i en list, och eftersom listen fjädrade så förflyttades högra foten i sidled, ut framför vänstra benet och omöjliggjorde därmed alla möjligheter för vänstra benet att göra en insats. Övre kroppen hade ingen aning om vad som hände nere i källarplanet, så den upptäckte alltför sent att den inte fick något stöd, och rasade som ett gammalt sprängt kasino i Las Vegas. Att landa 90 kg på ett knä i grus är inte det bästa man kan göra före sin kvällslöpning. Denna vecka har jag inte sprungit ett enda pass. Fy på mig. Skall ikväll ut och prova om jag skulle få till ett skönt långpass. Med det förutsätter att detta ösregn avtar till kvällen.

Och hur går det med utmaningen då? 12 pass på 33 dagar. Inte så lysande med andra ord. Nå, vi skall se när 50 dagar är fullt, hur många pass jag blev på minus. 12 pass är ju ändå otroligt mycket bättre än inga pass alls. Smile, be happy och följ mig på instagram.

Gurkan är från mitt växthus. Tror inte EU skulle godkänna den, men den var god.

8 km sub 40!

Det blev inget långpass förra veckan ändå sen. Har haft mycket bygg-relaterat hemma nu som jag har prioriterat. Vill få en del saker färdiga innan hösten börjar på allvar. På onsdagskvällen hade jag tänkt springa långt, men det regnade precis hela dagen, så jag låg på golvet och stretchade framför TV med flickorna. Men sen 21-tiden så hade det nästan slutat regna, så jag tvingade ut mig på en snabb runda i byn. Fick ihop 7 km på 35,5 min (5:04 min/km). Sen på lördagen sprang jag en lugn 10:a, och konstaterade när jag förde in passet i dagboken att det är väldigt länge sedan jag sprungit 10 km eller längre. Första juli sprang jag 21,4 km, när jag var ut på långlänk med Nicka, men sen dess har det varit ensiffrigt.

Igår hade jag bestämt att jag skulle få till ett långpass, men sidobara, klockan är 21:10 och jag står och målar. Jag tvingade mig ändå ut på en snabbdistans. Och vilket pass det blev! När jag började jogga så klickade jag några gånger på ”random album” i mp3-spelaren och fick igång Sabaton. [Ojoj, jag vet av erfarenhet att Sabaton har en farthöjande effekt på min löpning.] Tänkte "Okej, nu blir det kämpigt, men okej." Rusade iväg och valde min favorit 8:a runt Gamel Skolan. Första halvan gick riktigt bra, men sen mellan 4,5 och 5,5 km, i motlutet upp till 25:an så fick jag verkligen kämpa för att hålla farten. Sen blev det lättare när det for utför i Ingvalla backan, men vid det här laget hade det verkligen börjar skymma, och jag var lite orolig att stiga snett eller snubbla när det for utför så hejdlöst. Men bra gick det och sen var det bara att bita ihop och pina de sista 2 km hem. Stannade klockan på 8 km och, jihuu! 39:58. 8:an sub 40, personbästa! Men jag var helt slut, och skulle inte ha orkat många meter till. Intressant hur stor inverkan psyket kan ha på löpningen. Om man har ställt in sig på 8 km snabbt, så orkar man just och just 8. Men är helt övertygad om att jag skulle ha orkat 12 km igår om jag hade från början tänkt mig 12 km. (Farten skulle naturligtvis ha varit aningen lägre.)

8:an sub 40! Jeee!

Min utmaning går sådär. Har nu 10 pass på 22 dagar. Ligger alltså 1 pass efter om jag inte springer idag, vilket jag inte har för avsikt att göra. Jag har lite för mycket annat att stå i för att klara av denna utmaning inser jag nu. Det har heller inte just blivit tränat någon styrka på sista tiden, så det måste jag också få till. Dessutom har jag inte ännu kommit igång med Ju-Jutsu träningarna, och så har jag tänkt aktivera mig i FBK på nytt. Phuu! Reglerna i utmaningen är förvisso att fart och sträcka inte har någon betydelse, pass som pass, men jag tänker inte börja fylla upp med korta små ”skitpass” bara för att klara utmaningen. Jag har sprungit mindre än tänkt, men jag har haft förvånandsvärt bra kvalitet på mina löppass under den senaste tiden. Men utmaningen är hur som helst mycket bra, för jag är inte så säker på om förra onsdagens, eller gårdagens kvällspass skulle ha blivit av om inte denna utmaning funnits där i bakhuvudet och påmint att det är dags för löpning.

Backintervaller

Körde backintervaller på lördagskvällen. Jag höll på att spika upp panel i biltaket och kom av någon märklig anledning på idén att springa backintervaller. Tänkte att det skulle vara en god idé, så jag plockade undan verktygen lite tidigare och joggade iväg mot brinkbackan. Tänkte köra 6 st, men efter fjärde så började jag gå hemåt, men jag svängde och körde en till. Resultatet blev 5 x 280 m (1:15, 1:16, 1:15, 1:20, 1:20)

Pulsen han inte över 170 en enda gång, men flåset, voi söta öde. Backen är asfalterad med en hyfsat brant profil, 35-40 meter stigning på 280 m. Den planar ut i toppen, men det är där som det är som jobbigast. Jag var för slut för att följa med klockan, men det kändes som om farten sjönk mot slutet, även fast backen planade ut. Men jag är nöjd, för jag fick det att kännas i benen, vilket inte brukar hända alltför ofta då jag springer. Men värst var nog flåset. Nu efteråt kan det kännas att jag borde ha kört den sista av de planerad 6, men då igår i backen sa kroppen nej, inte flera, och jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen bättre i år.

Brinkbackan. 280m lång, stigning 35-40m.

Nu har det varit många snabba 8:or och tokigheter. Denna vecka är det dags för lugna "långpass". Det ser jag fram emot. Borde även ta mig i kragen och börja gå på Ju-Jutsu träningarna nu igen, när jag börjar jobba efter semestern.

Utmaningen jag nämnde i förra inlägget är att springa 50 löppass på 100 dagar. Jag startade 30.7, och ligger än så länge bra till med 7 löppass på 13 dagar. Läste om utmaningen på Suzans blogg, och tänkte att det där skall jag ta mig an. Jag startade dock min utmaning lite senare än dom andra, eftersom jag var sjuk just då, och det är ju bara korkat att börja en sådan här grej när man är sjuk. Bättre att vila, och starta utmaningen då man springer första passet. Men jag kör alltså denna utmaning helt solo, bara som morot för mig själv att springa lite mera/oftare.

ÅLAND!

Är nu återställd efter min eländiga flunsa som jag drogs med halva semestern. De två första semesterveckorna for mer eller mindre till spillo, och nu är det riktigt snart dags att återvända till jobb och vardag, vilket jag inte riktigt är redo för. Men det beror väl mera på att jag vet vad som väntar mig på jobbet, än att jag skulle ha haft för kort semester.

Åland, Eckerö.

Hur som helst så var vi över till Åland förra veckan och hälsade på släktingar. Vi hade förmånen att bo i deras sommarstuga, några km från deras hem, så det var perfekt. Vi trivdes bra, och de fem dagarna på Åland var över alltför fort. Vi steg upp tidigt på onsdagen, körde iväg mot Åbo och åt morgonmål på båten. Vi stannade utanför Lumparlands bybutik för att inhandla lite kvälls- och morgonmål till stugan, och där utanför träffar vi Åsa som stannar till vid butiken på väg hem från jobb. Resten av kvällen satt vi i deras kök och pratade, åt mat, drack kaffe och pratade.

På torsdagen sprang jag från stugan hem till dom med flickorna på sina cyklar. Jag lämnade flickorna där och sprang tillbaka till stugan och fick ihop 8 km, i aningen högre tempo (5:24 min/km) än vanligt, men cyklande flickor brukar ha den effekten.

Åland.

Sen gjorde vi inte mycket att skriva om resten av torsdagen och fredagen. Vi grillade, umgicks och njöt av tillvaron. På fredagen åkte vi omkring lite i trakten och stannade till vid glasskiosken var Ellen jobbar. Jag sa att vi vill ha glassbollar stora som fotbollar, och även om det inte riktigt blev så stora bollar så var dom nog ändå typ dubbelt större än glassbollarna man brukar få.

Lösglass, modell Ellen.

På lördagen körde vi ut till Eckerö till Käringsunds Viltsafari, var vi fick se kanadensiska dovhjortar, vildsvin, strutsar, och en hel massa hjortar och rådjur. Vi fick mata strutsarna med nyklippt gräs. Det var en trevlig utfärd, inte så speciellt, men helt roligt att ha stått framför en struts i verkliga livet. Vildsvinen var lite tråkiga att se på.

Käringsunds Viltsafari på Eckerö.

Sen på lördagen fick jag med Ellen på en löptur, efter att hon åkt vattenskidor. Och vilken löptur det blev. Jag tror att vi båda var nervösa hur vi skulle orka med i den andras fart, och vi drog iväg i hyfsat tempo direkt. Ellen orienterar och springer regelbundet, och hon var fullt kapabel att visa mig vad springa betyder. Upp och ner längs en grusväg, och en sväng genom ett skogsparti. Fick nästan en känsla av att delta i ett lopp, då jag sprang på okända stigar, med trevligt sällskap som jag inte sprungit med förut, och i en rasande fart. När vi kom till sista motlutet sa Ellen "Nu rusar vi?". Jag försökte svara att "Jo, jag kommer inte att hinna med, men jag kommer nog efter". Jag vet inte om hon uppfattade mina ord bakom mitt flämtas, men hon rusade, och det fanns ingen chans i världen att jag skulle ha fått upp samma fart. Men vi sprang 8 km med 5:04 min/km snittfart, vilket jag är supernöjd med. Det är bra att ibland få springa med någon som verkligen kan dra upp farten åt en, och sparka ut en från bekvämlighetszonen som man så lätt fastnar i. När vi återhämtat oss tillräckligt för att kunna prata så avslutade vi länken på mitt favoritsätt, att gå ut i vattnet med kläderna på. Löprundan med "Ålands orienteringselit" var tveklöst en av årets bästa. Tack Ellen.

Margaretas höns. Frun har länge redan pratat om att hon vill ha höns,
men det är en annan historia.

På söndagen var det dags att bryta upp och komma hem tillbaka. Skulle gärna ha stannat en vecka till, men dom skulle antagligen ha tröttnat på oss då. :) Vi stannade till hos Margareta och kollade in hennes höns, och sedan fick vi skynda iväg oss in till Mariehamn. På båten åt vi i buffén, och söta öde. Jag får nog springa 200 km för att göra av med energin som jag tryckte in.

Viking Lines nya stolthet, Grace, tog oss hem.

Jag har även tagit an Suzans utmaning, men det skriver jag om i nästa inlägg.

Doktorn

Var till doktorn på tisdagen. Han konstaterade att jag har vätska i bihålan och snudd på inflammation i öra. Därtill rosslande andning, slemmig hosta och huvudet fullt med snor. Så nu har jag antibiotika kur på, en medicin som skall andas in, och en tredje medicin som skall sprutas upp i näsan. Plus lite värkmedicin enligt behov. Så nu har jag snart slösat halva min semester på att vara sjuk. Den andra halvan bara måste bli bättre.

Min mor har en blomma som humlorna är helt galna i. En liten brunsring med blommor, och där var garanterat över 50 humlor och tvinnade. Fotade åtminstone 5 olika sorter. Nu är jag ingen expert på humlor, utan klassar dom bara enligt färgkombinationer och form.

89!!!

Hela förra vecka gick åt till att vara sjuk och tycka synd om sig själv. På måndagen hade jag sjuk hals, och på tisdagen hade jag 37,5 feber, vilket kändes som 47,5. Jag var helt slut och bara låg på soffan hela dagen. På onsdagen var jag feberfri, med då kom snuvan och jag började känna lite i bröstet. På torsdagen var huvudet fullt med snor, andningen rosslade, och jag hade sjukt i vänstra örat. Nu, en vecka efter att det började väller snor fortfarande ut ur huvudet, jag hostar upp slem och vad andningen beträffar så är det inte aktuellt med någonting som höjer pulsen ännu på många dagar. Min vilopuls är fortfarande några slag över 60 bpm, då den vanligtvis ligger kring 45 bpm.

Så jo, jag är aningen bitter. Hade tänkt att jag skall öka träningsmängden nu under semestern, och riktigt njuta av att kunna träna fritt... och så börjar man semestern med att vara sjuk över 1 vecka. Just av denna anledning tycker jag inte om att planera in lopp eller på något annat sätt bygga upp förväntningar. Det kommer alltid någonting i vägen och pissar på mina planer/förväntningar. Att ta dagen som den kommer och göra saker spontant är mera min grej.

Men hej! Igår när jag ställde mig på vågen så skedde någonting som inte skett på minst 10 år. Vågen visade under 90 kg!!! Yes, vad jag blev glad. Jag har länge nu pendlat mellan 90,5-91,5, och nu igår så skedde det, 90 sprack! 89,8 kg visade vågen.
2009 vägde jag som mest. Då följde jag inte med min vikt, och allt motioneras hade bara uteblivit. Kommer så bra ihåg då jag plötsligt en dag i bastun insåg att fan, jag har på riktigt blivit fet. Då ställde jag mig på vågen och trodde inte mina ögon då vågen visade 103 kg. Funderade, och kom fram till att drygt 10 år tidigare, i armén hade jag vägt 82 kg. Då bestämde jag att det var dags att skärpa sig. Jag började ingen diet, och jag började inte heller tokmotionera helt plötsligt, för jag visste att det inte skulle hålla. Tänkte istället att likt en oljetanker så måste jag sakta men säkert lägga om kursen. Kan nu konstatera att jag lyckats. För detta är jag glad, och resan fortsätter i rätt riktning.

Sjukt i halsen!

Och så gick man och blev krasslig, mitt i sommaren. Kände igår på eftermiddagen att det var någonting på gång, så jag skippade min planerade långlänk (typ 15 km). Idag har jag konstigt i halsen, så där lite sjukt, och så känns det som om där skulle finnas någonting överlopps. Musklerna är också ömma. Vet inte om det beror på mitt 50 minuters calisthenics pass på lördagen, eller på flunsan. Antagligen en kombination av båda.

En sån här skjorta behöver jag!

Nytt PB på 5 km

På Torsdagen anade jag att jag skulle bli utan springsällskap medan Ellinor tränade. Jag började tänka på intervallträning på sportplan, kanske en 4 x 4 min. När vi kom fram så kunde jag konstatera att mina antaganden varit helt riktiga. Men det var hett, jag fasade för tanken att börja med intervallträning, men jag kände inte heller för att springa runt Karis ensam. Jag började lufsa runt sportplanen, utan att ha bestämt vad som skall ske. Till min förvåning gick första km på 5:17, och jag tyckte inte ens att jag sprang hårt. Där och då bestämde jag mig för att skippa intervallträningen och istället fortsätta att yra runt runt i en hyfsad fart. Det var rätt jobbigt, men det resulterade i nytt PB på 5 km. 23:56, en minut bättre än i fjol. Jag borde naturligtvis ha stannat efter 1 km, gått några hundra meter och sedan börjat min snabba 5:a. Jag tror att jag skulle ha kapacitet att komma under 23 min, men där börjar nog min gräns komma emot. Konstaterade att jag kunde springa kring 4:40, men snabbare än det så måste jag verkligen ta i. Hade alltså inte för avsikt att springa nytt PB, det bara hände. Men nog är det tråkigt att springa runt en bana. Det går nog bra ibland, men inte skulle jag regelbundet orka med det.

Igår skulle jag egentligen ut och springa, men det blev 50 min calisthenics istället. Märkte till min förvåning att jag drog 7 pull ups. I mitten på maj då jag bestämde mig att börja med calisthenics så klarade jag 2 st, 3 st om man räknar snällt. Man blir ju faktiskt bättre på det man tränar på!

Så det känns bra nu. Semestern börjar och tränings-motivation/inspiration i form av egna framsteg blommar fram.

Nytt PB på 5 km.

Semester!

Efter halvan förra veckans måndag så sprang jag en lugn runda på tisdagen medan Ellinor fri-idrottade. Det gick helt bra, och jag kände endast svagt av halvan dagen före. På onsdagen körde jag lite calisthenics, och hade för avsikt att hålla vilodag på torsdagen. Men på torsdagskvällen kom jag ändå på mig själv att vara på väg ut och springa. Jag valde att lämna pulsbandet hemma, och testa mina gamla Nimbusar. Kan konstatera att det kändes väldigt naket att springa utan pulsbandet, och att Asics Nimbus är en otroligt bra springsko. Jag satte sulan omsorgsfullt på rätt plats, och dom levererade bra i 9 km. På fredagen när jag kom hem från jobb så ringde brorsan och skulle ha mig ut och springa, så det blev en runda till på fredagen. Då hade jag fått ihop 45 km den veckan, och bestämde att nu springer jag inte på lö-sö. Måste vakta på mig själv, så att jag förhoppningsvis slipper problemen jag hade i fjol på hösten.

Det blev mycket spring v.27

Nu började också min SEMESTER! Eller nåja, egentligen är jag permitterad v.28, och inleder därefter semestern. Hur som helst så har jag 5 veckor ledigt. Härligt! På fredag kväll anlände våra gäster från Åland, och veckoslutet spenderade jag rätt mycket på stranden med flickorna, medan den äldre generationen sysselsatte sig med utfärder runt om i regionen.

En fjant och tre häftiga brudar.

Svettig typ med en fin SICK huvudduk.
Egentligen är det ett "rör" som man
kan ha på huvudet, runt halsen
eller täcka in ansiktet med.

På måndag kväll skulle jag ut och springa, men av lite olika händelser så beslöt jag att skippa länken och vara tillsammans med lillasyster, som var lite ledsen, för hon fick inte sova på samma plats som stora flickorna. Körde istället 30 min kettlebells medan hon åt kvällsmål. På tisdagskvällen blev det inte heller någon länk. Grejade i växthuset när jag såg på klockan 20:45, och tänkte att det är dags för kvällslänk, jag skall bara fixa det här först. 23:10 kom jag in och konstaterade att kanske jag inte far och springa nu mera.

På onsdagen hade frugan kvällstur, så jag var tvungen att springa på förmiddagen, vilket jag inte alls tycker om. Dessutom började hon 13:15, istället för 14:00 som förra veckan, så min planerade långlänk fick kortas ner till en knapp 9:a. När jag skulle knyta skorna började det regna, så jag tog på mig min tunna rock. Så fort jag sprang iväg så slutade det regna, och efter dryga 2 km var jag tvungen att knyta rocken runt midjan. När jag hade 100 m kvar av länken så började det regna på nytt. Sprang alltså bokstavligt mellan skurarna. Jag kände lite svagt i korsryggen igår när jag sprang. Blev lite ängslig. Vill inte att det börjar bråka nu igen. Får se hur det känns idag då jag far en runda i Karis medan Ellinor är på sina träningar.

Trots regntunga moln så fick jag inget regn på mig. Rocken var helt överlopps.

Årets första halva!

På söndagen skjutsade jag Ellinor till Olivers. Nicka satt ute på terrassen i solen och "vaktade" barnvagnen där lillen låg och sov i skuggan. Blev en stund och prata, och det räckte inte länge före hon sa att hon hade planerat in en 25:a för måndag förmiddag. Hon tänkte starta kl.10, vilket är tidigt för mig. Jag har många gånger tänkt att jag skall pröva springa en runda på morgonen före jobbet, men det blir inte till av, för jag är helt zombie på morgonen. Jag springer helst på kvällen. Hur som helst så lovade jag att hänga på. Hon har sprungit halvmaraton många gånger, men aldrig mer är det. Själv är jag i samma sits, med skillnad att hon sprungit lopp, medan jag har sprungit mina halvor som kvällslänk. Nicka skall springa 30 km i Lidingöloppet i höst, så hon skulle vilja få lite längre sträckor i benen så småningom. Vi bestämde start följande morgon kl.10.

Foto från i vårast. Här borde vi ha svängt in till höger till
skogsrundan. Denna bild visar också hur kuperad vägen
är runt Päsaträsket.

22,2 km är det längsta jag någonsin sprungit, så jag såg fram emot 25 km med respekt, ångest, och förtvivlan, samtidigt som jag var ivrig på att skriva historia genom att öka mitt längsta pass.

Vi började med att runda Päsaträsket, vilket ger 16 km. Därefter skulle vi springa skogsrundan och vidare runt gamla skolan. Det borde ge ganska exakt 25 km. De första 5 km längs asfaltvägen löpte på aningen snabbare än vi hade tänkt, men det problemet rättade snabbt till sig själv när vi kom in på sandvägarna. Med öppna fält och åkrar längs vägen, och en gassande sol så saktade farten av för oss. Vid 8-9 km sa Nicka att hon klarar inte av 25 km i detta solgass, och om det inte börjar regna så far hon rakt, och nöjer sig med 16 km. Hon har problemet att hon svettas inte ordentligt, så hon får så otroligt varmt, och därefter frossa. Därtill så är vägen runt Päsaträsket rätt kuperad, med en massa härliga uppförs-backar. Hon bad mig fortsätta springa när hon behövde sina korta gåpauser, med det struntade jag i och gick med henne. Det var ju inte så att detta pass var något avgörande i min träningsdagbok. Far man på länk tillsammans, så kommer man också i mål tillsammans

Hur som helst, så något regn kom det inte, och vi for rakt istället för att svänga in till höger mot skogsrundan. Jag räknade att jag får ihop 18 km om jag springer raka vägen hem när Nicka är framme hos sin mor, var hon hade ungarna i förvar. Trots att det inte blev en 25:a så skulle det ändå komma att bli årets längsta länk. Men nu var ju en halva så nära, fnuttiga 3 km saknades. Jag bestämde mig snabbt för att tvinna inne i byn för att få ihop årets första halva. Jag började med att runda Lindnäs, och är jag kom upp till korset tog det emot att svänga vänster för att pinna in de 2 sista km. Men jag gjorde det, och fick ihop årets första halva. 21,4 km på 2:28 (6:55min/km). Visst, jag ökade farten lite, med det blev genast otroligt jobbigt att fortsätta springa ensam, då jag vinkat av Nicka.

Efter länken tog jag direkt flickorna och brorsan och for ner till åstranden på ett dopp innan maten. Det är så skönt att ta av sig skorna och pulsklockan, och bara gå ut i vattnet med springkläderna på. Resten av dagen gick jag omkring och var helt tömd på energi. Det är en delorsak varför jag hellre springer på kvällen, så att jag sedan får lägga mig istället för att gå hela eftermiddagen och kvällen och känna hur slut och trött jag är.

Årets första kajaktur

På tisdagen var jag med brorsan och paddla. Årets första kajaktur, för min del, brorsan var redan i vintras. Det var skönt och avkopplande, och vi hade fint väder. Vi var hela dagen ute, och tog iland och grillade korv och kokade kaffe. Terapi deluxe! Inte så mycket mera att orda om det, utan jag lämnar er med ett fotocollage av resan.

Ha en trevlig och skön midsommar allihopa!

MALMÖ!

Kan bara konstatera att det blir verkligen inte tid för att skriva här under sommaren. Men hur som helst så var jag förra veckan till Sverige på arbetsresa. Jag deltog i en maskininstallation i Malmö, och jag bara måddes ta tossorna och Garmin med, så att jag skulle kunna logga ett pass i Malmö. Jag frågade i hotellets reception åt vilket håll jag skall söka mig för att springa, och det visade sig att pildammsparken låg alldeles i närheten, så dit bar det av. Där var en hel del folk som sprang och gick med stavar. Konstaterade snabbt att jag sprang betydligt snabbare bland folk jämfört med hemma i "skogen", med samma upplevda ansträngning.

 Parken var också full med fåglar, stora och små. Till en början var jag lite osäker, men kom snabbt till att dom inte bryr sig det minsta om människor. Dom låg på gången i massor, men man kunde springa förbi dem på 15-20 cm avstånd utan att de brydde sig.

7,5 km fick jag ihop i parken. Det gjorde verkligen gått att få springa lite på tisdagskvällen. Det blev rätt långa arbetsdagar. Må-on så fick jag ihop 41 arbetstimmar, resan till Sverige inräknad. På måndagen var jag ut på en öl med Kjell, på tisdagen sprang jag istället för att dricka öl och på onsdagen kom vi till hotellet 21:15, så då var det bara en varm dusch som gällde. På torsdagen kom jag hem.